I can do it without you...

...but it wouldn't be very good.

avsked är jag inte bra på. jag fäster mig, blir för känslomässigt bunden till vissa personer. jag har för svårt att acceptera att man inte riktigt vet när man ses igen. vissa kan ta det med en klackspark, resonera kallt och logiskt. vad är oddsen att man inte träffar en riktigt bra kompis igen. det är försvinnande lite risk att man försvinner ur någons liv på ett så abrupt sätt. jag vill ta det lugnt, jag vill vara en kall person. men nu är jag inte det, jag är en mjuk person med uppenbar separationsångest. förra sommaren erfor jag för första gången hur det kändes, en panikartad känsla som bygger upp i bröstet under några veckor innan avskedet. när det sen väl kommer till kritan så vill man säga så mycket, man vill förklara för sin vän hur man känner, men det går inte. för det första finner man inga passande ord, ordförrådet räcker helt enkelt inte till. för det andra så låter det konstigt i mottagarens öron, det låter som om det är sista gången man ses. de förstår inte varför man måste dela med sig av alla känslofyllda tankar och funderingar. förra sommaren fann jag mig helt utan referenser, jag hade ingen tidigare händelse att förlita mig på, så det blev inte så bra. men nu, nu har jag det, och nu har jag sagt adjö igen. jag har lärt mig mycket av mina misstag. avsked är jobbiga, men med en stor portion självkontroll kan de gå relativt smärtfritt.

puss.