jag går inte isär när jag går med dig

den finaste håkanlåten? ja vännen, jag håller med!
puss.

Livet förändras var jag än går
och det kommer kanske inte alltid va' vi två
Bara så länge det finns stjärnor över oss så
bara så länge våra hjärtan klarar av att slå

I can do it without you...

...but it wouldn't be very good.

avsked är jag inte bra på. jag fäster mig, blir för känslomässigt bunden till vissa personer. jag har för svårt att acceptera att man inte riktigt vet när man ses igen. vissa kan ta det med en klackspark, resonera kallt och logiskt. vad är oddsen att man inte träffar en riktigt bra kompis igen. det är försvinnande lite risk att man försvinner ur någons liv på ett så abrupt sätt. jag vill ta det lugnt, jag vill vara en kall person. men nu är jag inte det, jag är en mjuk person med uppenbar separationsångest. förra sommaren erfor jag för första gången hur det kändes, en panikartad känsla som bygger upp i bröstet under några veckor innan avskedet. när det sen väl kommer till kritan så vill man säga så mycket, man vill förklara för sin vän hur man känner, men det går inte. för det första finner man inga passande ord, ordförrådet räcker helt enkelt inte till. för det andra så låter det konstigt i mottagarens öron, det låter som om det är sista gången man ses. de förstår inte varför man måste dela med sig av alla känslofyllda tankar och funderingar. förra sommaren fann jag mig helt utan referenser, jag hade ingen tidigare händelse att förlita mig på, så det blev inte så bra. men nu, nu har jag det, och nu har jag sagt adjö igen. jag har lärt mig mycket av mina misstag. avsked är jobbiga, men med en stor portion självkontroll kan de gå relativt smärtfritt.

puss.

Les temps sont durs pour les rêveurs

jag vill förmedla mina tankar i toner. jag kan inte skriva vad jag känner nu, det går bara inte. det finns inte ord som räcker till för att beskriva den totala förvirringen. bara låtar. jag lever med en ipod i fickan, genom den kan jag uttrycka mig. genom den kan jag förbli hel. ingen kan nog förstå, jag är så komplicerad men samtidigt så förutsägbar. ibland undrar jag om något kommer att gå min väg, eller om jag hela tiden kommer att stöta på återvändsgränder. kommer någonting att hända eller kommer jag hela tiden säga "då är det så" ;)

de som verkligen har betytt något för mig har (minst) en låt. jag vet inte varför det är viktigt för mig. jag plågar egentligen bara mig själv. men när man hör hoppipolla, comptine d'un autre été: I'aprés midi, La valse d'Amélie, clark gable eller goodnight elisabeth då är man inte stor. man är så liten inför betydelsen.

det här blev väldigt flummigt. men jag vill så gärna försöka förklara lite, dock gick det inte så bra. hoppas att någon förstår ungefär vad jag menar. men som med allt annat i mitt liv vill jag ha mer än jag kan få. jag lär mig visst aldrig.

puss.

You make this all go away.
You make this all go away.
I just want something.
I just want something I can never have

I will always be your soldier

7 pinnar till muck... jaaa, vad ska man säga. det är helt klart en hemsk blandning av olika känslor. jag kan verkligen inte bestämma mig för vad jag känner. det är så mycket man kommer att sakna, något speciellt man har gjort eller någon speciell man har träffat. det finns så mycket som jag vill göra om och om igen, så mycket man har ogjort och så mycket man aldrig vill göra igen. trygghet är ett stort ord i det här sammanhanget. tryggheten är påtaglig i lumpen, om det så är att man aldrig behöver tänka på vad man ska ha på sig för kläder eller att man inte vet vad man ska laga till middag. ALLT serveras för dig i lumpen. man möter en människa som räddar en från allt man föraktar hos vissa människor (det finns rätt mycket smuts här). men det visade sig att om man gräver djupt bland alla oädla gruskorn hittar man en liten guldklimp. det kommer jag ta med mig från lumpen.

jag ska försöka höra av mig snart igen. jag vet att jag är dålig på att skriva, det är säkert inte ens någon som bryr sig att kolla om jag har skrivit längre. men jag hoppas att några kanske hittar tillbaka.

puss.


I will always be your soldier
I’ll be marching by your side
I’m not deserting
I’ll be there for you

Amelie is my hero

Jag vet att jag inte har skrivit på ett tag. jag har dåligt samvete över det, men jag har som inte haft lust eller tid. ledsen för det.

Frankrike var helt underbart! det kan ju inte gå fel när man är med linnea liksom (tack igen vännen), och att hon hade en kompis som jag gillade riktigt bra är ju inte ett minus. paris är en konstig stad, den första dagen hatade jag staden och ville bara hem. resten av vistelsen så tyckte jag att det var helt ok. men nu, när jag är hemma så längtar jag tillbaka som en tok. nu känns det som att det är världens bästa stad. om man bortser från alla turister och sevärdheter man "måste" gå till så är det en så underbar stad. man ska inte turista i paris, man ska leva paris.

jag måste bara säga att jag fullkomligt ÄLSKAR Le Fabuleoux destin d'Amélie Poulain. det går inte att beskriva i ord, men jag pendlar mellan skratt och gråt när jag ser den filmen. det är en fullträff utan dess like. hela atmosfären skriker och det finns ingen likhet i filmvärlden. att amélie dessutom är världens underbaraste människa är ju grädden på moset.

jag vill kunna franska.

Bisses

uppkörning.

klarade uppkörningen idag :) ehm, jag har typ bara det att säga idag. orkar inte skriva mer.

take care!

akta diket!

så var den här, min alldeles egna dikeskörning. den ägde rum i tisdags förmiddag utanför regementsområdet. det är inte så dramatiskt som det låter, jag skulle hålla ut på vägkanten för en mötande bil (detta skedde på en smal grusväg) och jag är inte riktigt van vid en tgb 13 så jag höll ut för långt vilket resulterade i att jag kanade ner i diket. väldigt odramatiskt, men inte helt ofarligt. just du här bilarna välter väldigt lätt, det kan räcka med att ta en kurva för snabbt så ligger man på sidan. i det här fallet lutade vi väldigt mycket så jag vågade inte prova att köra upp bilen själv, utan väntade på att 31. pluton kom med en bandvagn och drog upp mig. sen var det bara att köra vidare. på bilden ser ni en tgb 13, en sån jag körde av med :P

annars händer det inte alls så mycket spännade. förutom att jag fick mail från min allra bästa vän idag och jag kände hur mycket jag saknar henne. det var lite ledsamt :(

men jag knatar på i lumpen, klarade teorin för tgb 13 idag och imorrn är det uppkörning. det ska nog inte vara några problem, tror jag.

ta hand om er!