Les temps sont durs pour les rêveurs

jag vill förmedla mina tankar i toner. jag kan inte skriva vad jag känner nu, det går bara inte. det finns inte ord som räcker till för att beskriva den totala förvirringen. bara låtar. jag lever med en ipod i fickan, genom den kan jag uttrycka mig. genom den kan jag förbli hel. ingen kan nog förstå, jag är så komplicerad men samtidigt så förutsägbar. ibland undrar jag om något kommer att gå min väg, eller om jag hela tiden kommer att stöta på återvändsgränder. kommer någonting att hända eller kommer jag hela tiden säga "då är det så" ;)

de som verkligen har betytt något för mig har (minst) en låt. jag vet inte varför det är viktigt för mig. jag plågar egentligen bara mig själv. men när man hör hoppipolla, comptine d'un autre été: I'aprés midi, La valse d'Amélie, clark gable eller goodnight elisabeth då är man inte stor. man är så liten inför betydelsen.

det här blev väldigt flummigt. men jag vill så gärna försöka förklara lite, dock gick det inte så bra. hoppas att någon förstår ungefär vad jag menar. men som med allt annat i mitt liv vill jag ha mer än jag kan få. jag lär mig visst aldrig.

puss.

You make this all go away.
You make this all go away.
I just want something.
I just want something I can never have